Äventyret är slut, tentorna är skrivna, hästarna är pussade farväl och flyget går till Luleå på måndag. Island är om några timmar bakom mig, vilket känns oerhört vemodigt men läge att acceptera :). Kanske blir det fler utbyten eller resor, det är mycket möjligt.

Tack till alla som läst bloggen och hoppas att ni fått en liten inblick om utbytesstudier på Island. Ett speciellt tack till Atli som förgyllt min Islandstid genom att låta mig rida hans hästar. Hoppas att de är reparerbara efter mina timmar i sadeln ;) .Jag svarar gärna på frågor om det är någon som funderar på Haskóli ìslands, eller bara studier på Island i allmänhet. Kanske kan jag hjälpa till på något sätt.
Min mail är : [email protected]

 

Sjaúmst! (vi ses)

 

För min del är vårens planer att avsluta kandidatuppsatsen, (en resttenta, då jag i början av min universitets karriär bedrev en mycket komplicerad multitasking med ungefär allt involverat UTOM att plugga), cykla vätternrundan och komma på vad jag vill göra med min framtid. Tror att jag börjar med att köpa ett gymkort, resten löser sig nog.

 

Jag tänkte försöka att inte bli allt för sentimental i bloggen, alltså sentimental i förskott. Dagarna på Island är räknade. Jag hanterar det i from av att tok- panika över mitt Isländska prov. Det är inte lätt, varför trodde jag att typ världens äldsta (I alla fall oförändrade) språk skulle vara lätt? Smart att välja det som distanskurs, lägga det åt sidan si sådär 7 av 10 veckor och tro att det löser sig per automatik. Det är svettigt nu vill jag lova, datorprogrammet motarbetar mig. Jag trycker frenetiskt på alla knappar som ett slags desperat svar på tal. Varför Island, varför måste ni ha konjugeringar på alla ord inklusive siffror??

 

Min nya lya- helt underbar

 

 

 

Visste ni till exempel vad små scoutbarn får lära sig när de ska hälsa på varandra inom norden? Marie hittade en hemsida för scouter i Norge där de tipsade om konversationsfraser med Islänningar. Till exempel denna;

 

Hvis du er på sjekker’n…

Er du singel? = Ertu å lausu?

Er det plass i soveposen din? = Er laust i svefnpokann þinn?

Du er søt. (sies til jenter) = Þú ert sæt.

Du er topp/herlig. (sies til gutter) = Þú ert øðislegur.

Mmm.. låter sådär oskyldigt va? Om jag hade haft mina småbarn på ett scoutläger hade jag INTE velat att de sprang runt till sina nordiska grannar med frågan; Finns det plats i din sovsäck? Damit Norge!

 

Tenta P stundar här på Háskóli Ìslands just nu vilket är synonymt med att fördriva tiden i tysta läsrummet. Jag och Marie skrattar för mycket om vi sitter utanför, så vi tog det vuxna beslutet att hålla oss själva instängda. Det händer inte mycket nu med andra ord.

 

Veckans, eller förra veckans stora händelse bestod i att jag bröt en nagel på löpbandet. Skickligt jobbat, med tanke på hur lite saker man kan fastna på. Jag lyckades, det gjorde så ont att jag ville lägga mig på golvet och gråta. Bestämde mig för att undvika en ytterligare scen med tanke på att jag förra veckan försökte ”knäcka till” en låsning i ryggen genom att lägga mig på mage på en Pilatesboll och rulla fram och tillbaka i gymmet. I mina ögon var det ingen som stirrade, Mari däremot hade en helt annan uppfattning.

 

 

Tjejkväll med mugg/låd-vin

 

 

Såhär I slutet av utbytesstudierna kan det vara dags för en utvärdering. Det är I alla fall vad som brukar ske I slutet av var läsperiod på universitetet. I det berömda slutet brukar jag befinna mig I ett aggressivt tillstånd och ha ett kreativt hat- humör till all kurslitteratur, undervisning och professorer. Det är inget personligt, bara en viss rutin jag har skapat efter tre år i den akademiska världen. Det fungerar oftast ganska bra.

 

Vad har jag lärt mig av mina utbytesstudier?

 

Det blir aldrig som du tänkt dig; Var beredd på att tänka om och tänka nytt, när 75% av mina business kurser uteblev fick jag byta bana tillfälligt och plugga politik. Att jag skulle spela extrem feminist i ett rollspel angående Muhammed karikatyrer var väldigt otänkbart tills jag insåg att läraren menade allvar. Han tittade mig myndigt i ögonen och sa att det även motsvarade 20% av mitt betyg. Det är över nu, det är över nu.

Var beredd på kulturkrockar; Det är inte som hemma, det är därför du åkte från början, eller hur? Jag och min Norska vän Marie skulle ut på klubbarna i Reykjavik en kväll, vi hade tagit på oss varsin klänning och strumpbyxor- en helt normal ”Krogen klädsel” hemma i Sverige och Norge. Innan klubbarna var vi bjudna på en fest med andra utbytesstudenter, mestadels från Frankrike och Spanien. Vi skrider in i våra blåsor och möts av polotröjor, Manchesterbyxor och koftor hos våra jämlika damer. Ett fantastiskt tissel, tassel bröt ut i rummet och vi kunde ganska snabbt ana att vi inte matchade dresscoden. En fransk tjej kom fram till Marie efter ett tag och viskar till henne; ” Oh, I can tell that you're gonna hunt boys tonight” och nickade mot våra klänningar. Behöver jag säga att vi inte blev långvariga efter det förödmjukande ögonblicket?

 

"Emelie & Marie ; The Scandinavian salt and pepper team"

Vårt nya lagnamn från Rob, the awesome Aussie bike guy - uttalar ordet "Jasså" på ett sätt som får mig att skratta i evigheter, please call me on Skype an say it again sometime!! :)

 

Inkvartering; Ibland kanske det innebär begränsade möjligheter till detta som utbytesstudent. I mitt fall innebar det två månader på Frälsningsarméns 12 m², i och för sig mitt i stan till ett billigt pris. Inget besök efter 23, inlåst mat efter 23 och ingen alkohol på rummen. Dock; städning på rummet och tvätten tvättad. Slö, ekonomisk och syndfri livsstil med andra ord.

 

Språket; Var beredd på att göra misstag, bli missförstådd och frustrerad. Det är en helt normal process. Till exempel fick jag reda på en dag innan en presentation att min grupp inte kände sig bekväma med att prata engelska inför klassen. Nä... just det, freestyle a la tjugo minuter blev det för min del dagen efter. Lärorikt.

 

• The time of my life: Jag skulle ljuga om jag säger att jag haft tråkigt här en enda minut. Alltså naturligtvis har jag inte sprungit runt i eufori hela dagarna, det har funnits stunder med motstånd. Tråkigt har det däremot aldrig kommit i närheten av. Vuxit som människa – absolut. Träffat härliga, tokiga, sorgsna, underbara och inspirerande människor. Tillsammans har vi haft en sak gemensamt- en stark kärlek till detta förträffliga vulkanland.

Just nu sitter jag och lyssnar på grannens kärleksproblem, väggarna är riktigt tunna och ja jag hör absolut allting. Lite frustrerande när sömn är högst på önskelistan, men gissa vem som lämnar sin cell på lördag till förmån för en gosig lägenhet/ rum på 30 kvm?  - Jag! Funderar på att öppna dörren til grannen och bara säga:

He's just not that into you!!!

Skulle vara härligt, frigörnade och helt underbart men nej. Jag lägger upp lite bilder istället, snäll svensk och sömnlös:

 

 

 

 

Isbjörn, Isbjörn

 

 

Mitt favorit café, här löser vi världsproblem eller bara I- lands problem

i alla fall slipper grannarna höra! :)

Idag skiner solen över Reykjavik, det är vindstilla och fjälltopparna ser sådär svårt mysiga ut. Det har varit ett påtagligt mörker de senaste veckorna, inga problem för en norrlänning men mina latino vänner har det tufft. För min del är det Isländskan som brottas med mig, vilket språk! Med Tysk grammatik i minnet som utmanande måste jag säga att detta är snäppet värre. Tur att jag har en stark motivation att lära mig, åtta timmar igår åtta timmar idag är målet. Jag är som ett litet barn, läser på allt från mjölkpaket till vägmärken.

Veckorna börjar lida mot sitt slut nu och det är med blandade känslor som jag inser att den 20:e december är slutdatumet för mitt äventyr. Island har på alla sätt motsvarat mina förväntningar och jag kommer att åka tillbaka hit. Jag bara måste det.

I fredags satt jag och bläddrade lite i ”Morgonbladid” på ett Café med mamma. Jag brukar titta lite i tidningen, låtsas som att jag hänger med och försöker se sådär ruggigt världsvan ut. Min Isländska ligger förmodligen inte ens i nivå med att klara av en barnbok men men. En sak som jag förstår utmärkt är Útsala, 80% och en bild på en Islandshäst.

 

 

Jag blev totalt uppstressad och kände hur alla hästprylar blev sålda innan jag svalt kaffet klart. Hela dagen fortsatte i stressens tecken, jag blev besatt av tanken på rean och kunde inte fokusera på föreläsningen. Höll ut tills vi nådde diskussionsdelen och då kom vägskälet; Muhammed karikatyrer eller ridkläder. Valet var plötsligt busenkelt. På grund av min och lokaltrafikens ovilja till samarbete tog jag en taxi till ridaffären. Jag dealade om fast pris för femton minuters shopping och hemfärd. Ekonomen i mig väcktes och jag var tvungen att räkna på saken dvs. taxi, valuta, rea och tax- free; 1600 SEK tjänade jag på min utryckning (Alternativkostnaden för missad föreläsning är inte riktigt inräknad här).

 

 

I lördags hyrde jag och mamma en bil och körde till glaciären Snaefellsjökul. Mamma är sådär orolig som en mamma ska vara, hon försökte sig till exempel på att tvinga på mig mina täckbyxor när vi skulle gå på stan. Jag totalvägrade. Lite orolig var hon också över att vi skulle köra bil på vinterväglag, för hon hade inte sett ett enda dubbdäck på bilarna hitintills i Reykjavik minsann. Det löste sig, vi hade en toppenresa och fick en jättefin inkvartering på en hästgård med egen badtunna. Jag kände mig som en kossa på grönbete i denna rymliga stuga jämfört med min cell på tolv kvadratmeter. Vi avrundade helgen med en trerätters Isländsk middag- underbart.

 

Mamsen

 

Fria och glada hästar där vi bodde

 

Glaciärpromenad

Avslutningsvis undrar jag bara varför Island var tvungen att gömma undan den snyggaste mannen på hela ön hos en biluthyrningsfirma. Helt ärligt, här jag bott i två och en halv månad utan att registrera något annat än snygga hästar (kanske mest har tittat efter dessa också, troligtvis är det en del av förklarngen). Markadsföringen för den bilfirman borde räcka med att karln står i stilla skyltfönstret, vilken investering, vilken man. Funderade noga på om jag kunde ha lyckats glömt någonting i bilen, icke. Tittade på baksidan av kvittot om han skulle ha råkat skriva ned sitt telefonnummer; icke.

 

Kanske glömde jag något ändå... ska bara komma på vad ;)

Idag är det en speciellt dag, finbesök från Sverige är nämligen på ingång vilken minut som helst. Det är min mamma som ska uppleva en veckas boende med mig på Salvation Army. Undrar just vad hon kommer att tycka om min inkvartering, det kommer att bli intressant. Jag har lite utflyktsplaner så att vi kan komma härifrån en stund, Snæfellsjökull ska få en andra chans.

Finbesök av lite annat slag har det även varit på universitetet. Självaste marknadsföringsgurun Michael Porter har gjort ett besök vid mitt universitet. Porters fem faktor modell är lite av en legend bland marknadsföringsstudenter. Fick aldrig tillfälle att träffa han tyvärr, det var tydligen ganska många som hade samma plan.

 

Mr Porter och hans modell.

Nu är det tydligen vulkanutbrott på gång igen, enligt tidningen Grapevine har det börja smälta kring en vulkan i området Grímsvötn. Vulkanen är lokaliserad i de sydöstra delarna av Island och ligger under isen. Inga större problem enliga Isländska mått låter det som, "small and harmless" enligt geologerna. Vi får se vad som händer...

I lördags var det dags för den efterlängtade glaciärturen till Snæfellsjökull med skolan. Det var jättemånga anmälda och reservlistan var lång. Lyckligtvis hann jag i tid och fick en plats med i en av bilarna för 400 SEK, ett väldigt bra pris för ett jeep- äventyr. Jag hade taggat hela veckan för detta event, laddat kameran, packat matsäck och lagt fram kläderna till morgonen därpå. Var är bilderna då bilderna från turen kan man undra?

 

 

Hade kunnat vara min bild- men icke!

 

Jag vaknade på lördagmorgon och solen sken över Reykjavik. Det var nästintill vindstilla vilket är ovanligt - en perfekt dag för utflykt helt enkelt. Jag stod iklädd pyjamasen i god ro och borstade tänderna när jag plötsligt insåg att klockan var en minut innan avfärd. På något outgrundligt sätt hade jag ställt alarmet en timme för sent. En minut för att transportera sig från tandborstningen en kilometer bort till skolan? -Nej. Jag brukar inte tycka om ordet omöjligt men i detta fall fick jag kapitulera. Hur jag nu kunde ställa alarmet en timme fel är en gåta. Snopet var ordet för denna dag, jag åt min matsäck framför datorn skrivandes en rapport istället. Second best, right?

 

I övrigt fortsätter Italienaren på mitt guesthouse att underhålla. Här om dagen kokade han en häststek i köket. Jag klev in och det blev genast jättekonstig stämning. Det kan bero på att jag är allmänt känd som ”häst nörden” här och alla i köket tittade nervöst omkring sig, lite som att det förväntade sig någon form av känsloutbrott. Inte okej att koka hästar när hästnörden är i närheten. Jag gjorde ingen affär av det hela, han däremot drog automatiskt på ett försvarstal utan att jag ens kommenterat hans val av middag. Han berättade hur han var uppvuxen, att man skulle ta tillvara på kött, hans näringsfilosofi i livet, hur inskränkt jag var med hästar, hur näringsrikt köttet var och så vidare. Mina öron klarar av ungefär fem minuter av denna man, allt blir bla bla väldigt fort. Till råga på allt höll han på att äta upp min macka för att jag hade lagt den på ”the free food section”. Ingen slutledningsförmåga att jag stod och smörade den mitt framför ögonen på han, lade ifrån mig den för att hälla upp en kopp Thé?

 

Det absolut roligaste med denna incident var att han ungefär en vecka senare, i köket naturligtvis, började beklaga sig för en av tjejerna om magbesvär. Det visade sig att han hade blivit ordentligt magsjuk av hästköttet och varit jättedålig ett dygn eller två. Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att fälla en kommentar; ”Somliga straffar alltså gud med detsamma” 1-0 Sverige - Italien eller...

 

...Kanske var den kommentaren som tömde mitt karmakonto till glaciärturen?

Idag har jag pluggat mest hela dagen. Det var en av mina trogna bloggläsare (kanske mamma, vem vet?) som frågade om jag hinner med plugget för allt ridande. Jag säger såhär; plugga har mycket litet nyhetsvärde i bloggen, jag gör det bara.

 

Island gillar statyer, man kan hitta dem lite överallt

 

Undantag förekommer exempelvis när det sker världskrig i grupparbeten eller när jag försöker samordna mina Islands kompisar. Då kan det vara av intresse att nämna. Tro mig, det är en utmaning att samarbeta med mina nya landsmän. Islänningarna i min grupp är nästan utan undantag alltid sena. Om vi bestämt en gemensam tid dyker alla (nästan) upp med en 5 - 60 min försening De kommunicerar till exempel inte heller om de byter avtalad plats, jag har suttit ensam med min Laptop fler en en gång vid ett gruppbord och undrat vad tusan som gick snett. Efter ett tag har det dock alltid kommit någon och hämtat mig. De är trevliga och att man alltid kan sammankalla dem effektivt med multiverktyget Face Book. Ingen panik med andra ord, de är bara deras sätt att vara och jag hinner med ett par extra kaffekoppar tack vare detta fenomen.

 

Mina nya vantar och halsduk, köpta hos söta tanter. Solen hann gå ned

innan jag kom på att ta bilden men men...

Mina språkstudier går framåt, idag köpte jag en halsduk och ett par vantar genom att bara prata Isländska/Svenska. Handen på hjärtat var det inte många ord, men tanterna i butiken var jättesöta och vi kämpade på, det gick ungefär ett ord Isländska för mig på deras tio. Nästan alla här verkar ha en anknytning till Sverige på något sätt och man blir ibland extra bra behandlad här när man förklarar att man är från Svíþjóð. En av tanterna hade en syster i Sverige och blev väldigt uppspelt när landet kom på tal. Av någon anledning tjatar alla om Vänern och Vättern, det blir samma slutsats varje gång; nej, tyvärr min hemstad ligger inte ens lite nära – jag lovar.

---

Jag säger bara; VEM var tvungen att placera mina favorit choklad croissanter i en gratisskål i köket idag?

 

 

Räddad i nöden

 

Karaktären har nämligen sjunkit under minussträcket de senaste dagarna på grund av stress i skolan, ( jag väljer att skylla på det – ok?) vilket brukar drabba mig denna tid på året. Mörkt, kallt, ganska mycket Thé och ganska trevligt med en bulla till, eller kaka, eller macka eller vad som helst som får en att glömma plugget ett litet tag. Jag skulle bara gå till köket för att göra mig en kopp Thé inför fortsatt plugg och där var den; choklad-drömmen, den lockade och pockade på mig. Lite som att den sa; ”lämna mig inte här”. Ja, naturligtvis besvarade jag bönerna och räddade den, sån är jag.

 

Bottenrekord idag igen med andra ord, mina timmar på gymmet och löparspåret kommer knappast att täcka bull- förbannelsen. Bull/ träningskvoten ser dålig ut just nu, mycket dålig.

 

 

Just nu sitter jag djupt försjuken i "Asian Values essay writing" 1500 ord ska författas på engelska om Asien och deras värderingar. Ämnet i sin helhet är intressant rapporterna jag tvingas tugga igenom (snart tuggar jag på riktigt) och försöker analysera är mindre spännande.

Att bo på gästhus är dock alltid spännande, var dag är fylld av nya bekantskaper. Den senaste tiden har jag bland annat träffat en grekisk banjoman på turné. Han kom gåendes i korridoren med sin banjo i högsta hugg och skrek; "Jag ska drick öl och tala med djävulen ikväll".Slavation Army heter stället vi bor på, inte helt okej. Det blir nog förlängd söndagsbön för hans del. När jag firat att min skrikande ryska granne flyttat ut flyttade uppskattningsvis 40 tyska kids in. De leker en liten lek ibland att tjuvringa i alla hotell telefoner och skrika sig fördärvade i korridorerna. De har en lätt preventiv effekt och jag undrar om jag någonsin kommer skaffa egna barn efter bekantskapen med dessa.


Bli inte kissnödig mitt i natten och smyg ut i nattlinne har jag även fått lära mig den hårda vägen. I korridoren längst ned utanför mitt rum stod det en man uppstruken mot väggen, log och stirrade ut i tomma intet. Där kom jag i mitt nattlinne fyra på morgonen. Jag kände mig "naken, rädd och.. exposed.." Ingenting förvånar mig längre med Frälsis dock, allt kan hända här .


Åter igen tillbaka till mina favoriter, hästarna. Jag är otroligt lyckligt lottad som har möjligheten att spendera mina dagar med dessa underverk. Lycka kan inte köpas för pengar har jag hört, bortsett från en flygbiljett till Island då. Jag rider på morgnarna ibland innan skolan och tillbringar eftermiddagen/ kvällen med plugg i biblioteket. Effektiviteten har nått nya nivåer tack vare en stark motivation till att bli färdig innan ridningen dagen därpå. Eller som min vän Matilda uttryckte det; "Det kanske är nyttigt för dig att vara isolerad på en ö ett tag Emelie".

Livet på Island rullar vidare och ingen dag är den andra lik. I veckan har jag upplevt ett smärre världskrig i ett grupparbete (vuxna människor skrek och kastade papper på varandra), trott att jag haft inbrott i mitt rum två gånger på samma natt, engagerat halva Reykjavik för att åka till stallet då det lokala bussystemet är som en Sudokubok. Två timmar, tre telefonsamtal och fyra bussar senare hade jag transporterat mig åtta kilometer (!).

 

Jag har även för första gången i mitt liv ridit i ett stall med bara män. De var jättetrevliga, bara det att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Stämningen var lite som att ett UFO hade landat när jag klev in, kvinnor hörde tydligen inte till vardagen i stallet. Dito säger jag. Hästarna var jättefina, sammanfattningsvis en toppendag och jag ska tillbaka dit nästa vecka. Kanske tar på mig joggingskorna, det borde innebära en timme och tjugo minuters tidsbesparing jämfört med bussen.

 

 

"Försök att hitta rätt buss, i rätt riktning av stationen till rätt plats" är en lek jag brukar leka här...

 

I morse vaknade jag första gången kl 04.00 och trodde att jag hamnat i en krigszon. Det small och brakade i väggarna, i dörren och folk pratade högt. Vid den tiden på morgonen, eller enligt min uppfattning, mitt i natten är logiken inte alltid på plats. Jag blev livrädd, drabbades av panik, och trodde att någon försökte bryta sig in i mitt rum. Naturligtvis var det inte frågan om något inbrott, det var grannen till vänster som höll på att flyttpacka. Jag tänker att han måste ha varit packad själv eller något för att åstadkomma detta extrema oljud.

Jag somnade om och vakande igen kl 06.30 av en man som pratade högt (jag sover med öronproppar så det måste ha varit högt). Panik nummer två; jag kunde i mitt halvt yrvakna tillstånd svära på att konversationen ägde rum inne hos mig, att någon åter igen hade brutit sig in. Nej, inte denna gång heller. Det var nämligen den andra grannen (till höger) som skrek på ryska inne på sitt rum. Tunna väggar, dåliga öronproppar eller en paranoid läggning? Har inte bestämt mig för vilket av dessa jag lider av ännu.

 

Idag var jag ute och sprang nere vi hamnen, solen sken och vi har haft ett otroligt väder här i Reykjavik. Lugnt och fridfullt med andra ord. Vid middagstid ca 19.00 (Isländsk tid) hör jag och James hur det börjar tuta och leva om utanför vårt guesthouse. Vi bor väldigt nära rådhuset och just nu är det hundratals människor som samlats för att protestera där. Jag har förstått att protesterna handlar om att ca 200 människor ska bli utan bostad.

 

Islänningarna är duktiga på att demonstrera. Det är en riktigt upprorisk stämning med eld och raketer, men på Islandsvis. Det vill säga att de är förbannade men stämningen känns fortfarande lite gemytlig. Folk småpratar med poliserna, brandbilen står undangömd bakom rådhuset och människor hamrar på med sina kastruller iklädda islandströjor.

 

 

Jag vet inte om det är nyttigt för mig att vara här egentligen. Jag går runt och är smått hög hela tiden på upplevelsen av alla snygga hästar. Det är ett otroligt utbud på energirika, flotta töltkanoner. Gud, jag vill ta hem dem allihopa! (Kan skicka mitt kontonummer om någon känner för en deposition) Igår red jag en häst, svartskäck med den mest otroliga viljan jag upplevt på länge. Hans mål var fort och framåt- uppåt. Här var det inte frågan om att utöva samling, hästen smått piafferade när jag gjorde en förhållning. Lätta på sätet innebar i praktiken en klockren tölt. Det går inte att sätta ord på känslan av att rida denna häst, magi. Fantastiskt.

 

Min mamma säger att man inte kan vara kär i en häst. Jo, mamsen det kan man visst. Innan du vet ordet av kan du vara mormor till en svartskäck ;)

 

 

Vackert

 

Igår var det även fest med utbytesstudenterna. Jag tog med mig mina Kanada kompisar som jag och Elin hittade i bäcken tidigare i veckan. De är hysteriskt roliga och vi hade jättekul tills vi lyckades tappa bort varandra. Fråga mig inte hur, stället vi var på var minimalt. Förmodligen hade det en stark korrelation med drinkarna vi drack. Alltså, jag gillar verkligen Kanadensare, var enda en jag mött är jättetrevlig. Landet i sin helhet verkar också helt okej, tror till och med att det finns Islandshästar där. Kanada kan bli resmål nummer två.

 

Ja, nu är det dags att betala av för helgens roligheter och mysa ned sig i Project Management boken. Kanske ladda ned ett tillhörande kalkylprogram och gå lös på ekvationerna, kanske inte.