En vanlig vecka i Reykjavik

Livet på Island rullar vidare och ingen dag är den andra lik. I veckan har jag upplevt ett smärre världskrig i ett grupparbete (vuxna människor skrek och kastade papper på varandra), trott att jag haft inbrott i mitt rum två gånger på samma natt, engagerat halva Reykjavik för att åka till stallet då det lokala bussystemet är som en Sudokubok. Två timmar, tre telefonsamtal och fyra bussar senare hade jag transporterat mig åtta kilometer (!).

 

Jag har även för första gången i mitt liv ridit i ett stall med bara män. De var jättetrevliga, bara det att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Stämningen var lite som att ett UFO hade landat när jag klev in, kvinnor hörde tydligen inte till vardagen i stallet. Dito säger jag. Hästarna var jättefina, sammanfattningsvis en toppendag och jag ska tillbaka dit nästa vecka. Kanske tar på mig joggingskorna, det borde innebära en timme och tjugo minuters tidsbesparing jämfört med bussen.

 

 

"Försök att hitta rätt buss, i rätt riktning av stationen till rätt plats" är en lek jag brukar leka här...

 

I morse vaknade jag första gången kl 04.00 och trodde att jag hamnat i en krigszon. Det small och brakade i väggarna, i dörren och folk pratade högt. Vid den tiden på morgonen, eller enligt min uppfattning, mitt i natten är logiken inte alltid på plats. Jag blev livrädd, drabbades av panik, och trodde att någon försökte bryta sig in i mitt rum. Naturligtvis var det inte frågan om något inbrott, det var grannen till vänster som höll på att flyttpacka. Jag tänker att han måste ha varit packad själv eller något för att åstadkomma detta extrema oljud.


Jag somnade om och vakande igen kl 06.30 av en man som pratade högt (jag sover med öronproppar så det måste ha varit högt). Panik nummer två; jag kunde i mitt halvt yrvakna tillstånd svära på att konversationen ägde rum inne hos mig, att någon åter igen hade brutit sig in. Nej, inte denna gång heller. Det var nämligen den andra grannen (till höger) som skrek på ryska inne på sitt rum. Tunna väggar, dåliga öronproppar eller en paranoid läggning? Har inte bestämt mig för vilket av dessa jag lider av ännu.

 


Kommentarer
Postat av: Sära

"Naturligtvis var det inte frågan om något inbrott, det var grannen till vänster som höll på att flyttpacka. Jag tänker att han måste ha varit packad själv eller något för att åstadkomma detta extrema oljud."



Haha, briljant kära Emelie!



Pöss

2010-10-12 @ 00:00:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0